Den här bilden sätter igång så många tankar, så ljuvlig är den att jag var tvungen att fråga om jag fick kopiera den till min blogg. Min gamla bibelskolekompis Lina som barn med hund.Undrar om det går att få någon att tänka som jag om jag bara är tillräckligt envis. Eller är det så att någon annan får mig att tänka som den vill. Är minst störst eller störst minst. Med tro som ett senapskorn ska man kunna förflytta berg. Det är både uppmuntrande och skrämmande. Ett senapskorn är ju inte stort. Det är som en fluglort ungefär, så skulle nog Lina, pigan i Emil i Lönneberga beskrivit det. Då behövs det inte så mycket eller hur? Men när då inget händer av det man tror då blir det plötsligt skrämmande, har jag inte ens så mycket tro? Människa och hund, kompis och sällskap, båda skapade av skaparen. En skapad i ental med särpräglad ställning, en skapad i mängd. Han sa och det blev. Så olika men ändå så lika, på fotot, som fångat ett ögonblick av styrka. Gick någon sin väg först, låg det en kanelbulle utom synhåll för iakttagaren eller kanske en smaskig chokladbit? Vari ligger viljornas kamp, jag vet vad du tänker, sa, vem av dem..
Puss på dig fortsätt fantisera, vi ber för dig
