Tjurig för det blev lite fle

Jag o Per har powerwalkat med stavar hela vintern och i går såg vi fram emot att ge oss ut på vårens första joggingtur.
Vi hann bara några hundra meter innan jag trampade snett i en grop och skadade min fot. Fån den plats där jag befann mig skulle det ta max 5- 10 min att gå hem, det tog 36 min, så ont gjorde det i foten. Nu väntar jag på att jag ska kunna ringa vårdcentralen och få en tid. Jag behöver ett par kryckor kan inte stödja på foten, Problemet blir bara att ta mig till vårcentralen det är gaspedalfoten som är skadad.
Det var en märklig olyckshändelse nästan som om någon försökte få oss skadade. Bara en liten bit längre fram trampade Per på ett hål som var över 1 meter djupt, Tack och lov så har han stora fötter så han trampade inte ner, det kunde gått riktigt illa. Hade jag sprungit där hade min fot fastnat i hålet. Det står i bibeln att vi inte ska få mer prövningar än vad vi klarar av, men jag tycker att Jag o Per har fått vår beskärda del nu, Flytt från Skara, saknad efter goa vänner, Frozen Shoulder (opererad men fortfarande smärtsam), osäkerheten hela hösten om det skulle bli någon lön månad till månad. Pers förmaksflimmer o Stroke, Gea Exos som lägger ner så att alla blir arbetslösa inkl Per och nu min fot som gör jätteont trots starka värktabletter.
Känner för att ropa: NU RÄCKER DET JESUS, vi orkar inte mer, snälla grip in!